När jag var liten fick jag städa mitt rum själv och en gång i veckan hade jag hand om hallen. Jag plockade ur diskmaskinen och när jag blev lite större fick jag också klippa gräsmattan. Nuförtiden finns det robotar som kan göra sådana saker åt oss. Mamma och pappa har hemma både en självgående dammsugare och gräsklippare alias Stig och Skalman. Väldigt behändiga. Stig är en liten ängel som åker försiktigt runt i huset och gör det han ska. Skalman däremot... Min nemesis. Gör istället allt man inte ska, äter cyklar, vattenslangar, kryper in i hörn där han inte kommer ut sen. Listan är lång.

Men nog om det. Dessa två påminner mig väldigt mycket om två andra robotar jag läste om bara för någon dag sedan. Pushya och Pullya. Det är två robotbarn som gör lite som de själva vill vad man än programmerar dem. Och de är lite som Stig och Skalman. Pullya är den goda ängeln själv och Pushya är ett helvetesbarn. Ont möter gott så att säga. Som jag sa innan, ingen av dem följer direkt order utan gör lite som de själva vill (vilket inte riktigt förklaras hur det går till, har de egen vilja?), men emellanåt kan Pullya sätta igång att klippa gräset eller ta hand om tvätten. Pushya däremot kan man finna stå utanför porten och sälja tv eller bokat en dyr resa för ens pengar och utan att fråga. 
 



Men vad jag har förstått det som efter alla sidor jag besökt, så finns inte Pushya och Pullya på marknaden än. Men tänk att få ha sådana här små robotbarn i sitt hem? Det skulle nog inte bli någon tråkig stund hemma då inte! Jag är såld! Jag vill ha dem! Jättemycket! Vill ni ser mer bilder och läsa lite själva om de små liven, titta då in här: 
http://www.yankodesign.com/2009/06/02/utterly-delightful-twins/

Jag väntar med spänning till den dag jag kommer att hitta dem på ÖB för några tusen kronor, men det dröjer nog ett tag.

För exakt två år sedan satt jag bakom herrgården på min gamla skola och försökte lappa ihop en vänskap som var väldigt trasig. Vi två hade inte pratat alls på nästan tre veckor med varandra. Nu är han en av mina bästa vänner och en av dem som känner mig bäst.

Det var kanske resan till Litauen som gjorde det, som fick mig att inse att vi var redo att gå vidare. Cry, forgive, forget and move on. Det var för exakt två år sedan som vi återvände från skolresan till Litauen. En resa som jag sent kommer att glömma. För visst att det var bråk och tjafs och annat skräp som dök upp där, men det var också där som nya vänskaper och kärlek som tittade fram. Det var ett vackert ställe, Litauen, och för mig kommer det alltid att förknippas med kärlek och djupa vänskapsband. Ibland tror jag att man behöver komma iväg någon annanstans om livet är lite tungt och besvärligt. Och kanske gärna med sällskap och människor man trivs bra med. Litauenresan gav mig precis den ro och frid som behövdes för att kunna låta saker gå iväg och kunna gå vidare. Förlåta. Gå vidare.

Jag har tänkt väldigt mycket på Litauen idag, mest för att mina kompisar från skolan är på klassresa i Finland i några dagar nu.

Och om du läser det här min vän och du känner att det är riktat till dig, så är det också det. Och egentligen till er andra också, ni vet vem ni är.  Du är min bästa vän och i mitt liv är du viktig. Jag tror och hoppas att jag är lika viktigt i ditt och att vi kan trassla upp vår vänskap ur röran. Du är förlåten och förlåt mig. Näsa.

Det finns en sak som folk som faktiskt känner mig rätt väl inte är helt medvetna om. Dels för att jag inte berättat och dels för att de aldrig har frågat. Min far är knivmakare och även jag. Jag designar och tillverkar utställningsknivar som den Småländska knivmakare jag är.

I helgen har jag satt igång med min sjätte i ordningen. Tre har jag hemma i hyllan och två av dem har jag gett bort i födelsdagspresent till två av mina bästa vänner.
Det är en hel del pill och det är bra träning för mitt tålamod som är ganska kort. Och med en far som min så är det ingen fråga om att bara hasta igenom och göra halvjobb. Ska det vara, så ska det var ordentligt. Det är en ganska mansdominerat hobby och en vän till pappa, knivmakaren himself Roland Strömberg, verkar tycka att det är rätt spännande med mig. Så nästan varje gång han kommer till den här delen av Smålandet, vilket blir en gång per år kanske, så har han ett blad med sig i uppgift till mig. Den här gången hade han med sig ett han gjort själv av damaskus. Så där är jag nu. Imorgon börjar slipandet.

Roland Strömberg är en av Sveriges mest kända knivmakare, även känd under varunamnet Spiderknives- Om du är lite nyfiken på hur riktigt, riktigt snygga knivar ska se ut så titta in på hans hemsida. Annars kan du njuta av bilderna på mina skönheter.


Den absolut första jag någonsin gjorde på egen hand


Annies kniv, nummer tre i ordningen. (Hade ingen bra bild på tvåan)


Insåg att jag inte hade någon bild på Malins kniv, den här får ersätta den istället. Dock har jag bara gjort slidan, kniven är delvis av min bror och delvis min far.



Den femte kniven och den senaste. Färdig i mars i år. Den jag är mest nöjd över. Träning ger tydligen färdighet.

När jag först kom upp till Norrköping så träffade jag ett gäng speltokiga människor. Jag som tidigare trott att jag var nördig eftersom att jag hängt med grabbar som spelat WOW halva sitt liv, insåg snart att de inte varit hälften så nördiga som dessa människor var. Och då menar jag på ett positivt sätt, de kunde allt som hade med allt att göra, spelade spel, lajvade, rollspelade (på riktigt och bra!) och massa annat som fascinerade mig. Det dröjde inte länge förrän jag var en i klubben och nuförtiden är jag precis som de.

Det första brädspelet jag fick lära mig att spela var Talisman. Ett fantastiskt spel som kan underhålla ett gäng i flera timmar fast det står att det bara ska ta 90 minuter att spela. http://boardgames.se/Talisman
Jag kan minnas alla kvällar jag, Erik, Eve och John satt uppe till sent lm nätterna och spelade trots vetskapen att vi skulle till skolan nästa dag. Det var nog det vackraste av allt, att vi inte ens brydde oss. Det finns de som säger att Talisman det är tråkigt för det finns inga valmöjligheter och att det mest är slumpat, men för mig är Talisman ett av de roligaste spelen och det är kopplat till så många fina minnen. På något sätt känns det som att det var så vi fyra kopplades samman i våra liv, genom Talisman. Tre pedagoger och en grunk.

När Eve var uppe hos mig för några veckor sedan hade hon självklart med sig Talisman. Då var det visserligen bara hon och jag som spelade, ingen annan kunde. Någon dag efter att hon åkt, hittade jag en plupp värd 5 i strength. Jag hörde av mig till henne och berättade och då sa hon att jag kunde göra ett hål i den och sätta den i min studentoverall. Jag kom på en annan idé. Jag gjorde ett hål i den som hon sa, men satte i ett band i stället och gjorde ett halsband av den. Så nu har jag 5 i strength och ett av mina favoritspel runt halsen.

Helgen är här och jag har den uppbokad. Helt. Dels ska jag få besök av min bästa vän som kommer hit och sover på den mest kända soffan i stan. Min. Dels ska jag också gå på flertalet pjäser, fyra stycken om man ska vara helt korrekt. Marieborgs folkhögskola sätter upp sina årliga pjäser och jag som redan sett två genrep av dessa pjäser vill bara säga; det ser mycket lovande ut.
Jag ska därför göra lite reklam för dessa pjäser till er som kanske befinner er i Norrköpingsområdet. På Kulturkammaren i Norrköping två helger i rad kommer dessa pjäser att framföras:


5xGUD (Jonas Hassen Khemiri)
Istället för att uppfylla Rolfs önskan om att sätta upp "Ett Drömspel" vill eleverna göra något eget, något nytt. De får chansen att vara Skaparen i sin egen scen, men varje berättelse visar sig ha flera sidor...
Det blir fem scener baserade på deras egna drömmar. Hur ställer sig Rolf till detta, och vem är Sanoj?
Vad händer om du blottar en bit av dig själv? Och vad händer om någon tar sig in bakom din fasad?

FLYKTBILEN (Anders Duus)
En dag möts två unga människor. En pojke som blivit överbliven och en flicka som inte fått chansen att rota sig. Deras mammor, den ena med åsikten att allt löser sig om man bara anstränger sig lite, den andra som blundar och flyr från alla problem. När förvandlar rädslan en persons omtanke och kärlek till en annans fängelse? När blir lögnen en livsnödvändighet? När övergår vår flykt till drömmarna till att fly på riktigt? En resa, ett äventyr mellan dröm och verklighet, med målet att få bestämma själv.

HUSET SOM RUT GLÖMDE (Eva Brise)
Vi får följa med fyra främmande kvinnor som är instängda tillsammans. En resa som vänder ut och in på verklighetens olika perspektiv. Vilka är dom och hur hamnade dom där? Och den största frågan är vem är Rut och vad vill hon?
En pjäs om kvinnans komplexitet, om kärlek och vänskap och om modet att våga möta sig själv genom andra.

SPRÄNGDEG OCH TULPANER (Mia Törnquist)
Vi får följa en skolklass och deras lärare på en skola i Oslo. Året är 1952 och det är bara några dagar kvar tills 17:maj, Norges nationaldag. Förväntningarna är höga! Men i festyran sker ödesdigra misstag och hemligheter från det förflutna kommer upp till ytan. En pjäs om utanförskap, nationalism och skapandet av sprängdeg. Vad ska man göra för att historien inte ska upprepa sig?


För en billig penning kan man se dessa pjäser nu i helgen. Följ länken och se speltiderna för var och en av pjäserna.
http://www.facebook.com/#!/events/165950080180286/ 

Ja, vem är det som bestämmer egentligen? Mamma? Lärare? Nazisterna? De andra? Rut? Gud? Du?

Adeln 12/13

Just nu handlar allt om förberedelserna inför skiftesveckan. Det tar mycket av min tid just nu, men det jag har gjort under denna vecka kommer att komma upp efter lördag när allt är över och alla hemligheter är avslöjade. Så ha tålamod. Det kommer att komma massa roliga tips!

Maskerna jag köpte på Zapata förra helgen är nu på en kedja och det blev riktigt bra. Simpelt och snyggt. Kedjan hittade jag visserligen hemma i garderoben, men på loppisar finns det alltid att få tag på gamla halsband som går att återanvända. Kostnad av detta halsband blev allt som allt för min del 16 kr.

Nu bär det av mot Finspång och två av mina finaste vänner ochen eftermiddag med filmning. Skiftet börjar imorgon, det är dags för våra Trälar att bli medvetna om detta...

Jag har precis återvänt från Östgöta teaterns uppsättning av Hamlet och jag kan bara säga; De har gjort det igen!

Kanske är man lite skadad efter att ha gått ett år teater, kanske är man lite skadad av andras åsikter och kanske, men bara kanske så är man lite skadad av att umgås med teaterpedagoger. Dock är det något med Östgötateatern som gör att det ytterst sällan håller hela vägen.
Den här gången föll det egentligen redan när ridån gick upp och vi fick se ett massivt konststycke som var en blandning av en trappa och da Vincis flygmaskins propellerarrangemang. Till en början tänkte jag att det såg spännande ut och jag köpte de två första scenerna där de roterade denna massiva pjäs, vilket fick mig att koppla att de bytte rum. De gjorde ett bra avtal med publiken, som de efter tio minuter bröt helt. Helt plötsligt roterade den till olika vinklar helt oregelbundet resten av pjäsen, vilket ledde till att jag tillslut inte hade någon rumsuppfattning alls. Att den dessutom kändes väldigt modern och skådespelarna klädda i kläder från en helt annan epok kommer inte på plussidan.
Sminkningen var avskyvärd. Tydliga streck syntes vart man än tittade, en del var bara märkliga och nästan alla skådespelare hade inte sminkat öronen. Jag hoppas vid Gud att de sminkar sig bättre till premiären, även om jag inte har större förhoppningar. Fadern som är vålnad ingav inte den där skräcken som den egentligen ska och jag förstod aldrig riktigt tanken med att låta en kvinna spela en mansroll som skaa ha en grov och skräckinjagande röst. När hon talade lät det helt enkelt töntigt. Nästan alla skådespelar överspelade flertalet gånger och då även så pass att det nästan blev pinsamt. De enda som spelade vettigt och som höll sig ganska neutralt var han som spelade Horatio och Polonius. Vid scenen med dödgrävarna blev det nästan buskis över det samt att kläderna var inte från samma epok jämfört med varandra.
Men det jag är mest besviken över är fäktningsscenen. En värja sticker man med, den skadar inte om man drar den längs med. 

Visst, pjäsen hade sina guldklimapar då man kände "Genialiskt!", men jämfört med resten så var det inte notervärt. Kort och gott är jag smått besviken, men inte förvånad. Dock var det en gratisföreställning för min del och det är ju ett plus i kanten.

Efter en vecka hemhemma och några dagar hos bästaste Johannes har jag åter igen kommit tillbaka till lilla Peking. Det har varit skönt att bara kunna känna att man inte behöver göra så mycket mer än att bara leva och andas. Det är sånt man faktiskt behöver ibland. Bara vara. Nu är jag tillbaka, men en kväll återstår innan vardagen börjar igen.

Efter att jag lyssnat på Johannes och en av körerna han sjunger i, så släpade jag med honom till en butik jag blivit tipsad om. En butik som jag vill tipsa vidare, hittade fantastiska grejer där. Två par byxor som jag länge letat efter, två teatermasker i mässing som ska göras till ett hängsmycke vid senare tillfälle och ett märke som inom kort kommer att sitta fast på mina overaller. Mycket annat fanns att hitta där allt mellan kläder till olika sorters rökelse, ringar och andra accessoarer.
Sedan gick vi och satte oss på Kulturhuset. Över en fika satt vi och bittrade oss över människor och deras idéer ibland, precis så som bara jag och Johannes kan. Vi är ett underbart team!
De här dagarna med bästaste Johannes har verkligen gett mig en härlig och glad känsla, en känsla som man ska ta vara på. Man vet aldrig när den försvinner igen.   


Ni får ursäkta bildkvaliteten, borde nog rota fram den riktiga kameran igen.



http://zapata.se/ Tyska brinken 19, Stockholm. Värt att titta förbi om man ändå är på besök i storstaden.

Okej, lite ljög jag om det där med att vardagen börjar imorrn. Har lite labrapporter att ordna till och en ansökan till en skola att skicka in också. Men först ska jag försöka slänga ihop någon slags mat som kanske kan smaka lika lyxigt som jag haft det i någon vecka nu. Tack kära mor och Johannes! Så med minnet fortfarande inställt på den fantastiska kycklinggrytan igårkväll, så tar jag nu fram stekpannan och hoppas att smaklökarna inte blir allt för besvikna när jag är färdig.

Over and out.