För exakt två år sedan satt jag bakom herrgården på min gamla skola och försökte lappa ihop en vänskap som var väldigt trasig. Vi två hade inte pratat alls på nästan tre veckor med varandra. Nu är han en av mina bästa vänner och en av dem som känner mig bäst.

Det var kanske resan till Litauen som gjorde det, som fick mig att inse att vi var redo att gå vidare. Cry, forgive, forget and move on. Det var för exakt två år sedan som vi återvände från skolresan till Litauen. En resa som jag sent kommer att glömma. För visst att det var bråk och tjafs och annat skräp som dök upp där, men det var också där som nya vänskaper och kärlek som tittade fram. Det var ett vackert ställe, Litauen, och för mig kommer det alltid att förknippas med kärlek och djupa vänskapsband. Ibland tror jag att man behöver komma iväg någon annanstans om livet är lite tungt och besvärligt. Och kanske gärna med sällskap och människor man trivs bra med. Litauenresan gav mig precis den ro och frid som behövdes för att kunna låta saker gå iväg och kunna gå vidare. Förlåta. Gå vidare.

Jag har tänkt väldigt mycket på Litauen idag, mest för att mina kompisar från skolan är på klassresa i Finland i några dagar nu.

Och om du läser det här min vän och du känner att det är riktat till dig, så är det också det. Och egentligen till er andra också, ni vet vem ni är.  Du är min bästa vän och i mitt liv är du viktig. Jag tror och hoppas att jag är lika viktigt i ditt och att vi kan trassla upp vår vänskap ur röran. Du är förlåten och förlåt mig. Näsa.