Det var ett tag sen jag uppdaterade, det är jag fullt medveten om, men det är väl så det blir när tiden försvinner ur händerna och det finns alldeles för mycket att skriva om så att inget kommer ut istället.

Jag tänkte ge mig på en recension på en bra film jag såg i helgen, bara som ett försök att komma igång igen.

Alltså, Sucker Punch, tre parallella historier i en. En osäkerhet pä vilken historia som är den riktiga och vilken som är dröm och vilken som bara är en metafor.
En historia om en flicka vars mor blir mördad av styvfadern som bara är ute efter arvet. När han sedan får reda på att arvet endast tilldelas de två barnen bryter helvetet ut och han ger sig på flickorna. Flickan försöker i självförsvar skjuta honom men träffar sin syster. Styvfadern ser sin chans och skickar henne till mentalsjukhus.
En historia om en hemlös flicka som hamnar på en bordell mot sin vilja. Hennes oskuld ska säljas dyrt till en man som kommer att komma två dagar senare. Hon har två dagar på sig att ta sif därifrån och hon tar hjälp av resten av flickorna som tröttnat på helvetet de lever på bordellen. De gör upp en plan och startar omhående att ta sig ut från den fängelseliknande bordellen.
Den tredje historien om en flicka som med värja och pistol och en man i olika skepnader som ger henne tips och råd på vägen slåss för friheten.

Dessa tre historier är sammanvävda i en och den som inte kan greppa symbolik, kommer inte få ut den djupaste delen av filmen. För det är när man förstår hur historierna hänger ihop och tar sig form och varför som man kan njuta av det vackra i dramaturgin i filmen. Vacker och fruktansvärd var den och när eftertexterna började rulla kände man sig både tom och fylld på samma gång.

Bra film att se, dock inte en film att se om tröttheten slagit till. Den kräver lite av den tänkande delen av hjärnan.

Semester. Det är grejer det. Elle sommarlov som det också kallas för oss yngre som fortfarande går i skolan. Jag har befunnit mig i de södrare delarna av Sverige den senaste veckan. Och utan något vidare internet. På ett sätt ganska skönt, jag har bara kunnat göra sånt som jag gjorde när jag var yngre och jag har inte varit kontaktbar. Allt ansvar har varit borta från mina axlar och jag har bara kunnat njuta och göra sånt som jag vill. Sen att ansvaret är ännu större och uppgifterna ännu fler när man sedan återvänder till verkligeheten är en annan sak, men just där och då är det bara skönt att kunna koppla bort och av.

De senaste dagarna har jag också legat i storträning och stämrepat som en liten idiot. Imorgon bär det av till Stockholm där jag ska delta på en körledarkurs och jag har lite, bara lite, panik över detta. Förra torsdagen fick jag hem noterna på 6 arr där jag skulle lära mig alla diskantstämmorna och det var inte lätta arr de hade letat fram ur gömmorna. Som om jag inte hade fullt upp med annat att göra! Panik och prestationsångest som jag inte haft på flera år nu anföll mig bakifrån. Gode gud! Måste jag kunna allt det här?! Och så latin, grekiska och ryska?! Utan piano har jag varit ganska chanslös, men som tur var hade jag installerat en pianoapp på Winston som blev min räddare i nöden.

Nu är jag hemma igen hos mor och far och jag har nu suttit halva dagen med notskrivningsprogrammet MuseScore. Det har varit kämpigt och det har inte riktigt funkat som jag velat ibland, men nu äntligen har jag fått ner alla stämmorna i programmet och konvertera dem som ljudfiler. Livet blev plötsligt mycket lättare.

Dagens tips från mig till er musiknördar som sitter därute i Sverige och vill få ner era egnaskrivna sånger på notpapper, som behöver lyssna sig till sin egna stämma eller som bara vill roa sig lite; MuseScore. Krångligt i början, men när man väl börjat komma in i programmet så blir det lättare och lättare, till och med för en så oteknisk människa som jag. Det finns till och med videos att titta på för att förstå hur programmet ska funka. Extra plusset är att det är helt gratis att ladda ner till sin dator! Tack gode gud för MuseScore, nu kan jag lyssna på stämmorna hela vägen upp till Stokcholm!


Nu så är det bara packning kvar, sen bär det av! Hade bäst!

När jag var liten fick jag ofta böcker och annat läst för mig, precis som andra barn. Den som läste allra mest för mig var min älsklingsstorebror Anders. Det var han som köpte samlingsboken av alla "Pelle Svanslös" böcker och det var bara han som fick läsa ur den boken, trots att han inte ens bodde hemma. Jag kan avslöja att det blev storpaniken om vi hade glömt Pelle hemma när vi hälsade på honom. Då fick han läsa ur sin "Kalle och Hobbe" bok, där fanns massa strippar samlad. Jag minns också att han hade en kylskåpsmagnet med massa olika ansiktsuttryck på Kalle och en röd liten ram som man kunde sätta runt det ansikte man lände speglade hunöret just den dagen. Jag tror han har kvar den än.

Sen dess har Kalle och Hobbe varit något av mina favoriter. Jag har övertagit min brors serietidningar och de bor nu på toaletten. Perfekta läsningen där. Jag kan inte ens beskriva vad som är så bra med Kalle och Hobbe, men jag tror att det är Kalles fantasi och uppfinningsrikedom och Hobbe som allt slm oftast får agera samvete som gör det. Och jag tror också att det är kärleken dem emellan som också gör den så fin. Man känner liksom igen sig.

Därför blev jag nästan tårögd änär jag såg dessa nygjorda strippar om Kalles barn. Det är så fantastiskt så att jag blir alldeles varm om hjärtat. Det finns fyra av dem och de tre resterande hittar ni här: http://www.pantsareoverrated.com/page/4/?s=hobbes">http://www.pantsareoverrated.com/page/4/?s=hobbes

För ungefär ett år sedan blev jag presenterad för ett onlinespel vid namn Echo Bazaar. Till en början var jag lite misstänksam, men det handlade bara om några timmar. Sen satt jag fast. Tack gode gud för att man fick en handling var tionde minut och bara fick fyrtio handlingar totalt per dag. Nu för tiden heter det Fallen London och det har utvecklat sig. Till oändliga handlingar per dag. Och jag som tagit paus från det några månader, är tillbaka på ruta ett. Fast att lösa mysterierna.

Spelet är gjort av Failbetter games och är ett steampunk inspirerat spel om ett alternativt viktorianskt London som kidnappats och dragits ner till underjorden av fladdermöss. Det talas om The Traitor Empress som sålde staden till the Bazaar för att rädda livet på sin make. Nu ägs och regeras staden av ett gäng masters.
Man själv spelar en egen karaktär och löser mysterier i staden som verkar ha mörknat i sin karaktär och kommit närmare kontakt med helvetet.

Choose-your-own-adventure är grunden i hela spelet. Alla nya spelara får välja en av fyra ambitions, exempelvis jag har valt Nemesis där jag letar efter någon som mördat en mycket kär person till mig medan en vän till mig har som ambition att leta upp en diamant stor som en ko. Allt längre tiden går och ju mer man spelar desto mer får man veta om vad som hänt och vart man ska, men utefter av vad man själv väljer. Och jag tror detär därför spelet fångat mig. Att man får skapa sin egen berättelse, men samtidigt inte vara allat för säker på att det går precis som man vill.

Just nu sitter jag dock fast. Jag måste ta mig till Iron republic för nästa ledtråd för att hitta den som dödat min bror, men jag vet inte riktigt hur jag tar mig dit.

Gå in och titta själv och fastna. Det är ett fantastiskt spel och det går faktiskt att slita sig. Jag menar man kan bara ha tio handlingar på lager och när de är slut så måste man vänta tio minuter på att få en handling. http://www.fallenlondon.com/signup">http://www.fallenlondon.com/signup">http://www.fallenlondon.com/signup%3C/a%3E">http://www.fallenlondon.com/signup

När jag var liten fick jag städa mitt rum själv och en gång i veckan hade jag hand om hallen. Jag plockade ur diskmaskinen och när jag blev lite större fick jag också klippa gräsmattan. Nuförtiden finns det robotar som kan göra sådana saker åt oss. Mamma och pappa har hemma både en självgående dammsugare och gräsklippare alias Stig och Skalman. Väldigt behändiga. Stig är en liten ängel som åker försiktigt runt i huset och gör det han ska. Skalman däremot... Min nemesis. Gör istället allt man inte ska, äter cyklar, vattenslangar, kryper in i hörn där han inte kommer ut sen. Listan är lång.

Men nog om det. Dessa två påminner mig väldigt mycket om två andra robotar jag läste om bara för någon dag sedan. Pushya och Pullya. Det är två robotbarn som gör lite som de själva vill vad man än programmerar dem. Och de är lite som Stig och Skalman. Pullya är den goda ängeln själv och Pushya är ett helvetesbarn. Ont möter gott så att säga. Som jag sa innan, ingen av dem följer direkt order utan gör lite som de själva vill (vilket inte riktigt förklaras hur det går till, har de egen vilja?), men emellanåt kan Pullya sätta igång att klippa gräset eller ta hand om tvätten. Pushya däremot kan man finna stå utanför porten och sälja tv eller bokat en dyr resa för ens pengar och utan att fråga. 
 



Men vad jag har förstått det som efter alla sidor jag besökt, så finns inte Pushya och Pullya på marknaden än. Men tänk att få ha sådana här små robotbarn i sitt hem? Det skulle nog inte bli någon tråkig stund hemma då inte! Jag är såld! Jag vill ha dem! Jättemycket! Vill ni ser mer bilder och läsa lite själva om de små liven, titta då in här: 
http://www.yankodesign.com/2009/06/02/utterly-delightful-twins/

Jag väntar med spänning till den dag jag kommer att hitta dem på ÖB för några tusen kronor, men det dröjer nog ett tag.

För exakt två år sedan satt jag bakom herrgården på min gamla skola och försökte lappa ihop en vänskap som var väldigt trasig. Vi två hade inte pratat alls på nästan tre veckor med varandra. Nu är han en av mina bästa vänner och en av dem som känner mig bäst.

Det var kanske resan till Litauen som gjorde det, som fick mig att inse att vi var redo att gå vidare. Cry, forgive, forget and move on. Det var för exakt två år sedan som vi återvände från skolresan till Litauen. En resa som jag sent kommer att glömma. För visst att det var bråk och tjafs och annat skräp som dök upp där, men det var också där som nya vänskaper och kärlek som tittade fram. Det var ett vackert ställe, Litauen, och för mig kommer det alltid att förknippas med kärlek och djupa vänskapsband. Ibland tror jag att man behöver komma iväg någon annanstans om livet är lite tungt och besvärligt. Och kanske gärna med sällskap och människor man trivs bra med. Litauenresan gav mig precis den ro och frid som behövdes för att kunna låta saker gå iväg och kunna gå vidare. Förlåta. Gå vidare.

Jag har tänkt väldigt mycket på Litauen idag, mest för att mina kompisar från skolan är på klassresa i Finland i några dagar nu.

Och om du läser det här min vän och du känner att det är riktat till dig, så är det också det. Och egentligen till er andra också, ni vet vem ni är.  Du är min bästa vän och i mitt liv är du viktig. Jag tror och hoppas att jag är lika viktigt i ditt och att vi kan trassla upp vår vänskap ur röran. Du är förlåten och förlåt mig. Näsa.

Det finns en sak som folk som faktiskt känner mig rätt väl inte är helt medvetna om. Dels för att jag inte berättat och dels för att de aldrig har frågat. Min far är knivmakare och även jag. Jag designar och tillverkar utställningsknivar som den Småländska knivmakare jag är.

I helgen har jag satt igång med min sjätte i ordningen. Tre har jag hemma i hyllan och två av dem har jag gett bort i födelsdagspresent till två av mina bästa vänner.
Det är en hel del pill och det är bra träning för mitt tålamod som är ganska kort. Och med en far som min så är det ingen fråga om att bara hasta igenom och göra halvjobb. Ska det vara, så ska det var ordentligt. Det är en ganska mansdominerat hobby och en vän till pappa, knivmakaren himself Roland Strömberg, verkar tycka att det är rätt spännande med mig. Så nästan varje gång han kommer till den här delen av Smålandet, vilket blir en gång per år kanske, så har han ett blad med sig i uppgift till mig. Den här gången hade han med sig ett han gjort själv av damaskus. Så där är jag nu. Imorgon börjar slipandet.

Roland Strömberg är en av Sveriges mest kända knivmakare, även känd under varunamnet Spiderknives- Om du är lite nyfiken på hur riktigt, riktigt snygga knivar ska se ut så titta in på hans hemsida. Annars kan du njuta av bilderna på mina skönheter.


Den absolut första jag någonsin gjorde på egen hand


Annies kniv, nummer tre i ordningen. (Hade ingen bra bild på tvåan)


Insåg att jag inte hade någon bild på Malins kniv, den här får ersätta den istället. Dock har jag bara gjort slidan, kniven är delvis av min bror och delvis min far.



Den femte kniven och den senaste. Färdig i mars i år. Den jag är mest nöjd över. Träning ger tydligen färdighet.

När jag först kom upp till Norrköping så träffade jag ett gäng speltokiga människor. Jag som tidigare trott att jag var nördig eftersom att jag hängt med grabbar som spelat WOW halva sitt liv, insåg snart att de inte varit hälften så nördiga som dessa människor var. Och då menar jag på ett positivt sätt, de kunde allt som hade med allt att göra, spelade spel, lajvade, rollspelade (på riktigt och bra!) och massa annat som fascinerade mig. Det dröjde inte länge förrän jag var en i klubben och nuförtiden är jag precis som de.

Det första brädspelet jag fick lära mig att spela var Talisman. Ett fantastiskt spel som kan underhålla ett gäng i flera timmar fast det står att det bara ska ta 90 minuter att spela. http://boardgames.se/Talisman
Jag kan minnas alla kvällar jag, Erik, Eve och John satt uppe till sent lm nätterna och spelade trots vetskapen att vi skulle till skolan nästa dag. Det var nog det vackraste av allt, att vi inte ens brydde oss. Det finns de som säger att Talisman det är tråkigt för det finns inga valmöjligheter och att det mest är slumpat, men för mig är Talisman ett av de roligaste spelen och det är kopplat till så många fina minnen. På något sätt känns det som att det var så vi fyra kopplades samman i våra liv, genom Talisman. Tre pedagoger och en grunk.

När Eve var uppe hos mig för några veckor sedan hade hon självklart med sig Talisman. Då var det visserligen bara hon och jag som spelade, ingen annan kunde. Någon dag efter att hon åkt, hittade jag en plupp värd 5 i strength. Jag hörde av mig till henne och berättade och då sa hon att jag kunde göra ett hål i den och sätta den i min studentoverall. Jag kom på en annan idé. Jag gjorde ett hål i den som hon sa, men satte i ett band i stället och gjorde ett halsband av den. Så nu har jag 5 i strength och ett av mina favoritspel runt halsen.

Jag jobbar vidare på mitt projekt, men sitter lite fast just nu. Hur jag ska gå vidare och få ett sammanhang. Undertiden sitter jag och gör rollkollage. Känns som att det blir många tips angående skrivande, men jag antar att det är för att jag själv sitter och gör det mycket just nu.

Så alltså, rollkollage är mitt tips till er idag. Detta verktyg har jag använt när jag analyserade en roll i en pjäs, men jag har upptäckt att detär lika smidigt att använda det undertiden man utformar karaktärer i en bok eller pjäs eller vad som helst. Detta kan ge dem ett djup. Allt som behövs är Ettstort blankt papper, lim, sax och gamla tidningar. Klipp därefter ut rubriker, ord, bilder, texter och allt ni kan hitta som passar till karaktären kollaget handlar om. Karaktärens drömmar och viljor, vad som har hänt förr, vad denne funderar mycket över, vad karaktären gillar och inte gillar. Allt som passar in på den tänkta karaktären. Klipp ut och klistra sedan på det på det stora pappret. Där hardu ditt kollage sedan och översikt som är lätt att titta på, istället för att ha allt i huvudet. Bilden nedan är mitt kollage som tillhör rollen Sonja i pjäsen "Att döda ett tivoli" som jag var med att sätta upp för cirka två år sedan.

Nu är det dags att sova igen efter helgens bravader.

Fast jag har lite paus från mitt projekt så kan jag ändå inte låta bli att fundera över det. Jag tror ju på att man behöver lite paus ibland, bara för att rensa ut, men egentligen tror jag inte att jag kan släppa det helt. Dessutom kan ju bra idéer komma plötsligt och då gäller det att vara beredd. En antecknigsbok som ständigt följer med i väskan är nog bland det bästa. Ett anteckningsblock som endast tillhör just det projektet. Jag är väldigt nöjd med min, dock skulle jag vilja ta bort ordet "other". Det skulle se mycket bättre ut då.

Så över en kopp kaffe sitter jag nu och skriver ner idéer som kom till mig alldeles nyss. Om de är bra och passar vet jag inte, men skriver ner dem gör jag ändå. De kan ju vara viktiga trots allt.

I några dagar nu har jag suttit mesta dels inlås i min lägenhet och bara skrivit, nästan tills mina fingrar blödde. Jag har så många idéer som vill ut och som vill hitta ner på pappret, men framför allt en idé är vad jag lagt allt mitt fokus på. Så när första utkastet var färdigt gick jag till min kära vän Erika och frågade henne om hon kunde tänka sig att vara delaktig i mitt projekt. Intressant sa hon och sitter just nu hemma hos sig och läser mitt andra utkast. Nej, jag vägrar att säga vad det är för jag är lite vidskeplig och tror på oturen om jag avslöjar allt för tidigt. Men jag lovar, jag ska berätta när jag och Erika tagit oss längre fram i arbetet.

Jag kan uppleva det ganska svårt ibland att sitta och skriva, man kan liksom fastna. Det är nog mitt största problem. Att jag fastnar. Hela tiden. Kommer liksom inte vidare. Tipset då är att ha någon som Erika som kan pusha en framåt, någon som är utanför tankebubblan och kan ge lite input och idéer om hur man ska komma vidare. Ett annat sätt är ju att skaffa sig ett mål. Tills då ska detta vara färdigt. Att leva under press är alltid bra, eller i alla fall för mig.

Sen har jag en fantastisk bloggerska att följa som ger underbara tips till en skrivare som jag. Hon ger mig en kämparglöd som ingen annan. Bättre upp är att jag känner henne personligen, vilket är ganska bra för min del.
Läs hennes hemsida också ni skrivare som behöver lite tips och idéer http://www.jonnalindberg.com/ 

Ett helt annat sätt att lossna från att ha fastnat är att lämna det ett tag. Ta lite semester och göra något annat. Jag har gjort det idag och kommer förmodligen göra det resten av helgen nu. För mycket att göra, så lite tid.

Hade bäst!